Att trädgårdera kanske

Nej, trädgårdskänslorna har inte vaknat än. Det mestta av odlingsutrymmena ligger under hård skarsnö än så länge. Tur att man kan läsa trädgårdsböcker medan själen - och marken - tinar.

   Henrik Valentin heter en författare som har ett passionerat förhållande till trädgård. Jag läste hans trädgårdsroman "Ödelagd" - och rös. Fy så hemskt att bli av med inte bara karln utan också trädgården...
Nu har Valentin kommit med en inte fullt så dramatisk trädgårdsbok. "Om lusten att trädgårdera" heter den och det är en samling kåserier/essäer - eller nåt mitt emellan -om hur man njuter av och utvecklar sin trädgård.
   Han skriver, glädjande hädiskt, att man inte behöver tycka att alla blommor är vackra. (Det finns ju de som ser gräsliga ut!)Och det är skönt att någon vågar sätta ett knotigt finger i revbenen på alla "stand-up psykologer med tveksam utbildning" som invaderar marknaden och hävdar att de är experter på det mesta.  
   Till exempel på trädgård...
   Och kan ni tänka er - det här är en bok om trädgård utan en enda bild!
   Det går att göra - ja, texten bär!

Vi om Åsa M

Skrev ju nyss om Åsa Mobergs 70-talsroman här på bloggen. Den där Åsa heter Julia Andersson.

När jag kom hem idag upptäckte jag att marsnumret av tidningen Vi kommit. Med Åsa M som omsklagsflicka och en lång intervju med henne.

Mums. Jag väntar på kvällens lässtund. Med Ingmar Unges språkspalt, och recensionerna och allt annat.

Begriper inte varför man inte kan köpa den tidningen i åländsk butik. Det finns minsann dussitals av bil- och sporttidningar. För att inte tala om all inredningsporr.Men en vettig, kulturspäckad tidning - nix.
Ni kan ju kolla på tidningens hemsida för lite mer smakprov: http://http:www.vi-tidningen.se . På //www.vilaser.se/ kan man läsa om specialtidningen Vi Läser som bara handlar om - läsning.
Där finns det länkar till bloggar och annat smått och gott.
Och så ska jag passa på att skryta lite.
Min bokblogg har blivit utvald att vara med på Kulturkontakt Nordens hemsida. De har lite strul med länkandet men det ska bli bättre, lovar de.
På http://kulturkontaktnord.org/  hittar ni min blogg och mycket annat matnyttigt ur det nordiska skafferiet.

Bli en berättare!

Böcker kan ju handla om så mycket.

Idag tänkte jag lyfta fram en bok som lär oss berätta, alltså muntlig framställning som det hette när jag gick i skolan. Ett elände för oss som var blyga och ängsliga. Men den rädslan går att jobba bort, tro mig. Idag vågar jag stå inför publik, utan fusklapp, och berätta det jag tänkt.

Christina Claesson är en av Sveriges bästa berättare, medlem i BRAK - Berättarakademin. Hon har skrivit en bok som heter Berättarens handbok, och en handbok är det. Man får lära sig att göra felsök på sig själv i lugn och ro, upptäcka vad man gör för fel.

Och man är inte ensam om att göra dem!

Boken rundas av med fyra intervjuer med goda berättare.

Efter de här lektionenerna så slutar knäskålarna att låta som kastanjetter. Nästan.

Manuset som kom fram

På 1970-talet skrev Åsa Moberg en roman.

 Den handlade om en ung kvinna som är rätt lik henne själv. Julia Andersson heter hon och hon är textilkonstnär. Hon bor ihop med en betydligt äldre man men känner sig också dragen till en rik och excentrisk man. Åtrå och otro? Och hur fri är den fria kärlek en om man är kvinna?

Några av personerna här hör till den dåtida kultureliten. Harry Schein och Olof Palme till exempel.

Den här romanen har legat som manus i en låda i nästan 40 år. När den nu ges ut så är det en egendomlig upplevelse att läsa den. Jag, som bodde i Stockholm på 60-talet känner igen mycket. Ändå är det som att se på gamla foton, lite blekta färger, en del detaljer man inte minns just så. Onekligen en intressant tidsresa till det nära förflutna som redan känns omodernt.

Tänk så naiva vi var som unga.

Men roligt var det.

Tänk om man skulle våga se några gamla manus i vitöga! Vem vet vad som kommer fram.

Åldras i en ny tid

Just innan jag somnade i går kväll, mätt av alla dagens kulturupplevelser, började jag läsa Bodil Jönssons nya bok. "När horisonten flyttar sig - att bli gammal i en ny tid".
En behändig bok på 150 sidor där författaren på sitt eget vis vider och vänder på frågor om att åldras och att penionera sig. Och visst är dert som hon skriver: människor har i alla tider blivit gamla, men åldrandet i vår tid är annorlunda. De som pensionerar sig har många friska år framför sig, deras ålderdom ser inte ut som förfädernas.
Och visst har hon rätt när hon kritiserar "eländesbilden" av åldringar i media. De bara kostar och belastar sjukvården, säger de yngre. Fast de som går i pension idag har betalat sina egna pensioner. Om staten sedan valt att spela bort pensionsfonderna så kan inte de enskilda lastas.
Och, som Jönsson säger, ställ gärna frågan vems farmor som ska skjutas. Om vi nu inte har råd med äldre...

En egensinnig islänning

Jo, Steinar Bragi var precis så givande som jag hade trott. Han intervjuades på scen av Lina Antman på förmiddagen idag, vid Mariehamns litteraturdagar, se min bild!
Synd bara att språkförbistringen slog till. Bragi ville inte prata svenska utan förlitade sig på engelska och intervjuaren frågade på svenska och isländska, men det blev ju i alla fall en kommunikation.Om än något haltande.
Hans roman "Kvinnor" har beskrivits om rå i fråga om kvinnor. På frågan om han är kvinnohatare svarade författaren att det är alla män - man måste hata innan man lär sig älska. Han påpekade att samhället skulle lära sig mycket om hatets mekanismer om  man lyssnade på män som hatar kvinnor.
MEN han försvarade inte kvinnohatet, han beskriver det med kylig precision.
Och påpekade att många stora konstnärer behandlar kvinnor och barn som - sopor. Thomas Mann är ett exempel, Charles Bukowski ett annat.
"Och dom kommer undan med det för att dom är konstnärer" sade Steinar Bragi.
En mycket egensinnig röst i den nordiska samförståndskören.
Uppfriskande - är ordet jag söker.

En skogshuggare

Wow!

Vilken upplösning det blev på Dominique Sylvains deckare jag skrev om tidigare.

Och vad ska jag läsa nu, tom, tomt på spänningsfronten.

Fast svaret kom idag, en ny roman av britten Reginald Hill, en urstark berättare.

"Hämnden" heter den nyöversatta boken. "The Woodcutter" - Skogshuggaren - är originaltitelnb och den täcker nog innehållet bättre, verkar det som. En knubbig volym på nästan 600 sidor innan man vet vad som hände innan Wolf Hada blev dömd mot sitt nekande.

Men nu ska det jobbas med litteraturdagar dagen lång i morgon.

Men sen....

Spännande nordiska kvinnor

Nu är det bara en dag kvar tills Litteraturdagarna här i Mariehamn slår upp dörrarna till årets bokfest.
Många böcker kommer att synas där och diskuteras.
Bland de åländska böckerna finns en roman som jag tänker lyfta fram på lördag, Vibeke Voigts "Vittring". En urstark och grym berättelse om den sista kvinnan som avrättades på Åland. Högst sannolikt var hon oskyldig. Det fanns ju en rättvisa för de rika och en annan för sådana som Gustava Johansdotter.

   Voigt (bilden) har gjort noggrann research för romanen som har äkthetens klang. Författaren själv är en äkta nordist, född på Grönland av danska föräldrar, sedan mer än 20 år bosatt på ön mitt i havet - Åland. Hon kom till Åland som dramaturg och landskapskonstnär i teater.
   Den andra spännande kvinnan på lördagsförmiddagen är Birgitta Boucht. Om hennes nyutkomna roman "Tusenblad" har jag skrivit här tidigare och hon är intresserad av åldrande och hur samhället ser på Åldrande.
   Kan väl passa bra för jag läste just att det aldrig på Åland  funnits så många människor i klassen 65+ som det gör nu. En målgrupp värd att utforska.

Spännande från Island

I slutet av fjolåret läste jag Steinar Bragis roman "Kvinnor". Romanen var nominerad från Island som kandidat till Nordiska Rådets litteraturpris. Nu kommer författaren till litteraturdagarna och honom tänker jag inte missa.

   Hans roman är en blandning av deckare noir och samtidsskildring. Kvinnan Eva kommer hem till Island efter många år utomlands. Hon har följt efter Hravn, mannen i hennes liv. Fast Hravn är inte förtjust i det.

Eva får bo i en andrahandslägenhet, belägen i ett högteknologiskt hus i en stad som liknar Reykjavik.

Men sedan börjar det hända kusliga saker. Eva känner att hon är iakttagen i lägenheten liksom när hon går ut, en känsla som stegras sida för sida.

   Mer ska jag inte berätta om handlingen.

   Om mina litterära antenner fungerar som de ska så är Steinar Bragi en isländsk författare som kommer att låta tala om sig.

   Bäst att lyssna på lördag när han är inom räckhåll.

Mitt i Paris

I Paris tionde arrondissement bor ex-snuten Lola Jost, som sagt upp sig i protest mot en korkad chef, kallad Trädgårdstomten. Tillsammans med amerikanskan Ingrid Diesel, tidigare erotisk dansös, löser de komplicerade fall helt - nåja, nästan  helt - privat.Författaren bakom dem är Dominique Sylvain.

   Första gången duon dök upp på svenska var 2009 med "Dubbla begär". Nu har den andra översatta kommit, "Medusas gåta", och den är faktiskt skarpare än den förra.

Nu letar de efter en papperslös svart invandrare, som kanske heter Louis. Jakten för dem både till métrons sunkigaste delar och till Seines kajer. Och läsaren vet någonting om Louis´ karaktär som är okänt för Lola och Ingrid.

   Ett riktigt snyggt intrighantverk med massor av miljöer som nu tickar iväg in på upploppet. Det blir visst ännu en mycket sen läskväll vad det verkar.

   Och så undrar jag vad fransyskan Fred Vargas gör, det var länge sedan hon gav ut nåt nytt om sin kommissarie, Adamsberg.

Stora elefanters dans

Knut Ståhlberg, SVTs korrespondent i Frankrike under  decennier glömmer man inte. Det osvenska gestikulerandet i rutan var hans signum. Nu är Ståhlberg pensionerad sedan länge och ägnar sig åt författarskap. 2004 kom hans biografi över Charles de Gaulle ut, mycket läsvärd.

Nu kommer han tillbaka till temat och har skrivit en bok om Winston Churchill och de Gaulle. "Två kära ovänner" heter den och den beskriver hur två helt omaka temperament ändå kunde hålla vänskapen vid liv.

Fast Churchill till och med hotade att fängsla de Gaulle om han inte lydde order. Det var i andra världskrigets slutskede.

Det är en nyttig historielektion som har en hel del att lära ut om krigets vardag, många avslöjande detaljer finns med.

Så ta inte det här för en tråkig gubbok - den är mycket mer.

Sött och salt på Åland

Ja, nu har jag förberett mig för att prata om nyutkommen åländsk litteratur på Mariehamns litteraturdagar. Klockan 9.30 nästa lördag ska Kjell Andersen och jag försöka presentera allt som kommit ut det senaste året.

Och det är inte lite, ett 40-tal titlar. Allt från barnböcker och årsböcker till romaner, essä, konst och historia. Och mycket annat.

Att presntera alla 40 på de 45 minuter vi har för programpunkten En blandning av sött och salt  är inte möjligt, man blir tvungen att välja.

Två böcker jag kommer att ta upp är Johannes Salminens "Islams två ansikten" och Liselott Willéns roman "Ingenstans under himlen", en kusligt aktuell roman om hur dna-register kan brukas - och missbrukas.

Och så ska jag väl hinna med så där 15 böcker till...

 Hoppas vi ses!

En utmanande tegelsten

Den spanske författaren Ildefonso Falcones andra stora roman har nu kommit ut på svenska. "Fatimas hand" heter den och det är en tegelsten på drygt 900 sidor.

En historisk roman från 1500-talet som skildrar tiden när de sista morerna (muslimerna) fördrevs från Spanien. Kärlek och dramatik, rafflande intrig förstås.
Men jag måste säga att 900 sidor är väldigt mycket roman. Jag undrar alltid över författare som skriver så långt, om de har svårt för att koncentrera berättelsen. Tänker på en av favorierna, engelsmannen J S Sansome som skriver om Tudorernas England, hans romaner är sällan mer är 400-sidor. Det tycker jag är ett lagom format.
Men visst känner jag mig lockad av Fatimas hand, jag gillade hans förra roman, Katedralen vid havet.
 Men inte kan man ligga och läsa den här luntan, det är då säkert.
Hur har ni det med tjocka böcker?
Gillar ni dem eller....?

Gotländska trädgårdar

Nej, det blev tack och lov inte tio centimeter nysnö som meteorologerna hotade med. Tur att de har fel. För vem vill ha mer snö nu, efter den här evighetsvintern? Inte jag. Jag vill att all is och snö bara försvinner. NU.

    Det enda man kan göra är att drömma sig till sommaren, till exempel genom att läsa om trädgårdar.

   Jag har tagit fram "Gotländska trädgårdar"(Historiska Media) med text av Stella Westerlund och foto av Katarina Grip Höök.

   En så vacker bok!
   Dessutom får man lära sig mycket om prästgårdarna som kulturcentra, det var via pärstgårdarnas trädgårdar som trädgårdskultur spred sig till många. Här beskrivs många kända trädgårdar, som den vid villa Muramaris eller De badande vännernas i Visby - en fantastisk skapelse.
   Men bäst tycker jag om beskrivningarna av mer anspråkslösa trädgårdar, sådan som inte är anlagda för att beundras utan för att fungera. Man får också besöka ett par platskolor. en ligger på Fårö, och vandra på kyrkogården i Bunge.
   Tänk så roligt om författaren kunde bjudas in till Åland - öar har ju en del gemensamt.

Var är du?

Visst är mobilen en fantastisk grej. Lätt att ha med sig, en trygghet för många.

Men mobilen är också beroendeframkallande och en tidstjuv.En liten grej som tar stor plats, helt klart.

Det blir man varse när man börjar läsa Katarina Bjärvalls nyutkomna "Var är du?"

Med dagens utvecklade mobiler, som är små datorer, kan man alltid vara uppkopplad och tillgänglig. Om man vill. Man kan låta bli att umgås på riktigt, bara sitta där och låta tummarna skriva fåniga mess. Om man vill. Och det vill många.

I sin granskning av mobilbranschen avslöjas här  konsekvenserna av att de mest etablerade strålningsforskarna är avlönade av telekomföretagen(!).

Kan vara nyttigt att tänka på när alla oroar sig över nedfall från Japan. Vi lever nära strålningen dagligen och helt frivilligt. Vi är ju experimentgenerationen, ju. Författaren visarockså  på de miljöskador som mobilindustrin orsakar i fattiga länder.Något vi rika konsumenter väljer att glömma.
Inte skadar det att se med skeptiska ögon på den där behändiga grejen.

Liza M som journalist

Säg Liza Marklund och de flesta tänker på actiondeckare med Annika Bengtzon i huvudrollen.

Det är den ena sidan av Marklunds identitet, författaren. Men hon har också varit journalist och opinionsbildare under många år. Nu ger hennes förlag Pirat ut ett urval av hennes krönikor publicerade i dagspressen. Krönikorna täcker tiden 1985 till nutid.
Boken heter "Nya röster sjunger samma sånger".
Jag har läst största delen av boken och måste säga att jag gillar den. Inte för att jag alltid håller med om de slutsatser hon drar, men för att hon skriver med sådant driv och för att hon inte är rädd för att visa ilska i texterna.
Som journalist känner man igen sig när hon skriver om "det kvinnliga" som ska prioriteras i tidningen. Som när Liza skulle få fria händer att göra en kvinnobilaga till 8 mars. Fast så blev det inte. Männen i ledningen var inne och petade i allt, fel kvinnor valda och för kvinnliga ämnen, sa de.
Till sist blev det en mycket ändrad bilaga. I en kolumn skrev Liza: Det är tur att det finns en internationell kvinnodag. Annars hade det här blivit en bilaga om grävskopor.
Tror ni det fick publiceras?
Nä, just det. Texten lyftes ut i sista stund.
Den texten skrevs 2003....

Spöken och andar

Måste säga att det okända har en viss lockelse. Uppvuxen som jag är med rysliga historier om spöken så har jag en hyfsad referensram i ämnet.

   Jag hittade hos Carlssons förlag en bok som fördjupar definitionen av vad vålnader och andar är. Eva Carlsson Werles "Vålnaden går före..."

   Hon skriver om svensk folktro men den var likadan på Åland och i Svenskfinland i ädre tid och väldigt många av de övernaturliga fenomenen har sina rötter långt ner i tidsbrunnen, i hednisk vikingatid. Oden var ju en mäktig trollkarl och kunde byta "hamn" fortare än någon annan.

   I den här boken förklaras överskådligt vem som är vem i den här skuggvärlden.

   Jag skulle tro att unga läsare, som läser fantasy och science fiction har utbyte av boken. För de gamla skepnaderna blir som nya hos till exempel en författare som John Ajvide Lindqvist.

   Och visst, här i boken finns också historier som gör att jag är glad att kvällarna nu blir ljusare....

Om Tusenblad

Till årets upplaga av Mariehamns litteraturdagar kommer också Birgitta Boucht. En ny bok har hon med sig, romanen "Tusenblad, en kvinna som snubblar".
Jag känner mig kluven inför den. Visst, Boucht har ett angeläget budskap. Hon visar att åldrandet är ofrånkomligt liksom livets slut. Bara att acceptera.

Medan Tusenblad ligger i sitt badkar och väntar på att någon från hemvården ska komma och upptäcka att hon fallit så¨drar minnesbilder från ett långt liv förbi. Glada och sorgsna, upprörande och tröstande bilder.

Jag vet bara inte varför jag mentalt stegrar mig inför berättelsen. Kanske den är för pedagogisk. Jag vill gärna begripa text utan pekpinnar. Det är nog där motståndet ligger, nyttigt, hyfsat välskrivet men utan speciell smak. Tyvärr.

Boucht kan bättre än så här.

Chicago 1966

Jag läste till två i natt, det var fullkomligt omöjligt att lägga ifrån sig Sara Paretskys "Hardball". Ni får ursäkta, den finns inte översatt till svenska. Inte än i vart fall.
DEt är en V I Warshawski-berättelse där nutid och 60-tal blandas. Författaren själv kom till Chicago 1966, som ung frivilligarbetare i fattigkvareteren i Suth Side. Det var en sommar när de svartas kamp för lika rättigheter var intensiv, Martin Luther King talade i Chicago. Och stadens vita medelklass såg inte med blida ögon på det.
I Hardball sätts intrigen igång av att två gamla damaer ber V I att söka upp en släkting som försvann den här sommaren. V I är ju privatdeckare och hon börjar göra förfrågningar och rycka i trådar. Och plötsligt går lavinen! Det finns saker som man inte kan tala om fast 40 år gått, det finns hemligheter som vissa tycker ska vara begravda för alltid.
Upplösningen är otrolig men övertygande. Samtidigt får man en djup inblick i hur rå tidsandan var på 60-talet och vilka klassklyftor som fanns mellan vita och svarta. Paretsky är en engagerad och kunnig pilot in i dåtidens mörker.
 Hardball är en roman man inte glömmer.

Blue som i blues

"Det är som att peta i ett sår och det gör ont och det känns skönt och när det känns skönt gör det ont och när det gör ont är det skönt."

Den som tycker det är huvudpersonen i Lukas Moodyssons roman "Döden & Co". En medelålders man som just mist sin far. Och som alltid kom döden oväntat och den rör upp känslor och minnen, sorger och glädjeämnen. Precis som det är här i livet.

Visst märker man att Moodysson är filmare, också. Han panorerar över sammanhang, zoomar in detaljer och för berättelsen vidare.

Han säger att det här inte är en självbiografisk berättelsen. Men den handlar om någon som är mycket lik honom. Intill förväxling lik.

Det är en berörande berättelse - om än vemodig i tonen.

Blue som i blues.

Unni är skrämmande

Den norska deckardrottningen Unni Lindell (bilden) har kommit ut med en härligt välmatad ny deckare. "Sockerdöden" heter den och man får nog också förklaringen till titeln i boken.

Det är en krimi-roman med Cato Lein, men den besvärliga snuten Marian Dahle tar rejält med plats här. Allt börjar med att en poliskollega blir dödad, just som någon skulle avslöja en hemlighet för honom.

Det här är en roman som klart visar att kvinnor kan, lika bra som män. På alla vis.

För några år sedan besökte Unni Mariehamns litteraturdagar. Hon berättade då att skrämmer sig själv när hon skriver sina romaner. Ofta är hon på sin ensligt belägna "hytte" - stuga - och skriver. Då sover hon med en yxa under sängen och hoppar högt vid oväntade ljud.

Det har sina sidor att skapa onda nutidssagor. Unni kan mycket väl föreställa sig vad som kan finnas där ute i mörkret...

Har ni inte läst hennes "Nattsystern" (2003) än så gör det. På egen risk...

Uppfostad av män

Det är titeln på Christina Jutterströms memoarer som gavs ut i höstas.

Idag har hon besökt Åland och jag blev snabbinkallad till bokhandeln Lisco för att intervjua henne. Har ju genom åren hunnit med en hel del intervjuer av det här slaget.

Det är en skärpt, rolig och trevlig kvinna som döljer sig bakom alla de epitet som media klistrat på henne.Inte alls någon kylig maktmänniska, som många män beskrivit henne.

Nyfiken - till exempel på Åland - påläst och intresserad av andra människor.

Pratstunden i bokhandeln drog ut på tiden, det var intimt och avspänt och bitvis ett riktigt roligt samtal mellan författare och publik.

Christina J avslöjade att hon har ett nytt bokprojekt i tankarna. Hur det utvecklar sig får vi nog snart se. Christina är en "doer" - en som får saker ur händerna. Det var riktigt roligt att samtala med henne.

En ny Lolita?

Den amerikanska författaren Joyce Carol Oates, ständigt nämnd som Nobelpriskandidat, är bedövande flitig. Utkommer med ett par böcker per år. Allt orkar jag inte läsa. Senast var det romanen "Dödgrävarens dotter" från 2008 jag läste.

Men alldeles färska "En fager mö"(A fair maiden) har jag börjat läsa och den verkar lovande. Tonårsflickan Katya, barnflicka hos en rik familj i New Yersey, börjar uppvaktas av en kultiverad äldre herre, en barnboksförfattare.

På temat klass och gränsöverskridande bygger Oates sin roman. En fattig flicka från ett splittrat hem ser en chans till ett nytt liv. Men vad är det mannen ser och vill?

Ett klassiskt Lolita-motiv, placerat i nutid.

Ska bli mycket spännande att se hur Oates mejslar ut den berättelsen.

Historia och Bibel

Nu har jag läst ut Hans Furuhagens väldigt underhållande bok "Bibeln och arkeologerna"från i fjol.
Lite roligt att läsa en gammal lärare. Furuhagen föreläste i antikens fornkunskap när jag var inskriven vid Stockholms universitet. Och han var en underhållande föreläsare.

Den här boken visar på ett hälsosamt sätt hur fel det kan bli när man blandar religion och historia. Det har genom århundraden funnits "beställning på" att arkeologer ska bevisa att gamla testamentets berättelser stämmer med verkligheten. Fast det gör de ju inte.

Beställningarna på visst resultat har kommit både från bibeltrogna kristna rörelser och från staten Israel som vill ha sin gamla historia bekräftad.Allt sådant som hämmar forskning och som ofta startar hätska debatter om vad som är rätt och fel.
Det är om alla de här kontroverserna som Furuhagen skriver och det är kulturhistoria när den är som bäst.

För trädälskare

Våren, som väl ska komma i år med, börjar ge sig till känna. Inbjudan till trädgårdsmässa, nya trädgårdsböcker dunsar in. Och jo, snart tycker jag inte att jag vill ha fler trädgårdsböcker, det är ju inga fel på mina gamla.

Men en bok som jag började läsa genast är Christel Kvants "Trädens tid". Kvant har ju skrivit många trädgårdsböcker men nu söker hon sig ut, bortom de skyddande häckarna och in i skogen.

Hon utforskar trädens roll i mytologi och historia, bugar sig för tusenåriga träd, som lever i  en helt annan tidsbild än vi.

Jag gillar träd och böcker om träd och har nog ganska måmnga men den här ska in i samlingen.

Träden är klokare och segare än vi och vi kan lära oss mycket av träden, om vi vågar leva med öppna sinnen.

Se där, det blev en riktig trädpredikan.

Sämre kan det vara en måndagskväll i mars.

Livet efter 50

Jag tyckte att det lät som en god idé, att någon i romanform  försöker beskriva kvinnoliv efter 50. Men efter att ha läst "Sex, systerskap och några män senare" tycker jag att idén är dålig - eller snarast utförandet av den.
Det är Monica Gunne som är huvudförfattare men medförfattarna Amelia Adamo och Susanne Hobohm skymtar också i lätt förklädnad.
Det som gör mig mest deppad med den här "romanen" är att kvinnorna beskrivs som känslomässiga tonåringar. De flamsar och tramsar som 14-isar och männen är fortfarande det viktigaste.
varför inte skriva om mogna - mentalt mogna - kvinnor som klarar av att tänka själva och som lever i jämställda förhållanden. Sådana kvinnor finns ju också.
Nu är det mest dyra kläder, smink, laseroperationer och häftigt sex som beskrivs. Boken är som en förlängning av Adamos M-magasin - minus bilder då.
Nä, det här är inget för mogna kvinnor med hjärna - tyvärr.

Aviga och räta

Kan jag få lov att medge att jag läst en bra roman om stickning och kvinnor?

OK, jag gör det.

Det är Kate Jacobs "Livets aviga och räta" som handlar om en garnaffär i New York där kvinnor samlas till stickcafé. Georgia, ensamstående mamma, äger affären och tonårsdottern Dakota finns alltid med på ett hörn.

Det är ingen så där superlycklig roman i rosa angora, nej den slutar faktiskt i moll.

Och det finns uppföljare till den, "Knit Two" som vad jag sett bara finns på engelska.Än så länge.

Och tro det eller inte, man får sån lust att börja sticka när man läser om de här kvinnorna. Tur att jag har mitt lilla garnlager...

Och varför skulle man be om ursäkt för att läsa en roman som den här?
Jag har alltid blandat min läsning och tänker inte sluta med det.
Det är som i stickning: avig, rät och ihoptagning ibland...
Nobelpristagare, faktalitteratur och underhållning - en läsdiet som jag mår bra av.

Lysande om diktator

Vi pratade om diktatorer - sådana finns det ju gott om i nutid och i  historien. En av de värsta var Josef Stalin - kallad den röde tsaren. Om honom har den brittiske författaren och historikern Simon Sebag Montefiori skrivt två helt lysande böcker. Själv tycker jag bäst om "Den unge Stalin" som berättar om hur ett monster skapas.

   Fast egentligen var han inget monster som barn. Han kallades Soso och var mammas ögonsten när han växte upp i Gori i Georgien. Han var intelligent och känslig, skrev lyrik när han var ung, och älskade georgisk folkmusik.
   Men han hade också grymheten omkring sig. Lärde sig snabbt gatans lagar, blev en smågangster som snabbt växte till sig. När han var etablerad som gangster kom han väl till pass i den bolsjevikiska revolutionen, Stalin och hans kumpaner finansierade revolutionen genom att råna banker, till exempel.
   Han är en blandning av intellektuell och kylig massmördare, precis vad jag behöver, lär Lenin ha sagt uppskattande om kamrat Stalin (som gick under många andra namn).
   Sebag Montefiori har forskat tio år i Stalins liv, läst hans mammas opublicerade minnen och massor av brev och dagböcker och han skriver så att man dras med, inga longörer och upprepningar här.
Den andra delen av biografin, av samma författare, heter "Stalin - den röde tsaren och hans hov".
    Och titta på omslaget, ett par unga kvinnor har suckat över det. Vad han var SNYGG! säger de.
   Det tyckte många samtida kvinnor också, Stalin behövde aldrig sakna flicklvänner....

Theodorakis musik på djupet

En av den moderna grekiska musiken stora portalfigurer är Mikis Theodorakis.
Som ung fascinerades jag av hans musik och av de starka texterna, skrivna av samtida poeter som Ritsos, Anagnostakis och Seferis.

Därför blev jag glad när jag på nätet hittade en bok om Theodorakis och hans musik, "Mikis Theodorakis - finding Greece in his music" heter den och den kom ut i Aten i fjol. Det är en populariserad version av Angelique Mouyis doktorsavhandling och den illustreras med massor av foton.

Theodorakis var en av de starkaste motståndarna till "överstarnas kupp" och hans musik var under det sena 60-talet också en del av proteströrelsen i Grekland, kompositören fick sitta både i fängelse och i husarrest långt ute på den grekiska landsbygden.

Under de här åren skrev han några av sina starkaste verk, "In a state of siege" och oratoriet "Aktion esti" (Prisad vare). Boken blir också en resa genom Greklands moderna historia parallellt med beskrivningen av Theodorakis musikaliska utveckling.

Jag har läst den med stor behållning och samtidigt gjort en nostalgitripp till min engagerade ungdom.

Mångskiftande Gaza

Det finns författare som på något vis alltid får läsaren att känna sig lite klokare. Nathan Shachar är en sådan.

Under många år har han följt politiken i Mellanöstern med tonvikt på konflikten Israel  och de arabiska grannarna. Senaste lördag publicerade  han ett lysande porträtt av Libyens diktator Muammar Khadaffi i Dagens Nyhete, där han är medarbetarer.

Och så har hans bok om Gaza just kommit ut på svenska. "Gaza. Från faraoner till islamister" heter den och den sätter in området i vida tidsramar och berättar om hur gaza hamnade i rävsaxen. Och allt är inte Israels fel som man hävdar i vulgärdebatten. Konflikten är djupare och svårare än så.

Och både Hamas, som är en av nyckelaktörerna i Gaza, likväl som Israel spelar matchen om Gaza både för hemmapublik och för den internationella publiken.

Hoppas den här boken hittar många läsare och att den kan bidra till en nyansering av debatten. Den debatt som fördes efter Ship to Gaza- incidenten  i fjol var bedrövligt svartvit.

Vilken Trollvinter

1957 är den tryckt, min upplaga av Tove Janssons "Trollvinter". En bok att njuta av den här vintern som aldrig släpper sitt grepp.Kanske det är dags att tända stora vinterbålet?
På ytan är det här berättelsen om det första mumintrollet i världshistorien som vaknar ur sin vinterdvala. I mitten av januari sätter sig mumintrollet upp - och upptäcker att ingenting är som förut. Det är kallt, främmande och skrämmande.
Men lilla My, hon är som vanligt.
På djupet är det här en bok om förändringar och vad som skrämmer oss. Till exempel en okänd förfader i garderoben och en ekorret som fryser ihjäl av isfruns kalla blick. Vad som helst kan hända, hotet tränger sig på.
Språket är som alltid hos Tove J, klart, enkelt men inte föreklat. Språket får ha sina kalla vinterskuggor.
En mycket bra omläsningsbok.