Om en sluten värld

  
På senare tid har internatskolan Lundsberg i Värmland fått stor och negativ uppmärksamhet har samtliga tre svenska riksinternat för systematiska kränkningar av elever och kamratuppfostran. Den ena historien värre än den andra har berättats.
    Men hur mycket av de senaste årens kritik mot riksinternaten är befogad? Hur stor roll spelar missuppfattningar och fördomar från dem som stod utanför skolornas gemenskap? Vilka är barnen som går där och var rör sig i deras huvuden? Vad händer när tystnaden bryts? Är skolornas existens oförenlig med den moderna världen utanför, eller står de stadigare än någonsin?
  De frågorna ställs av en som vet, författaren och journalisten Agnes Hellström, i boken "Att vara utan att synas". Hon har själv gått i internatskolan i Sigtuna och känner miljön utan och innan och hon har beskrivit den tidigare, i romanen "Ränderna går aldrig ur".
  Men någon entydig bild går inte att ge, som så mycket annat i livet blandas det svarta och det vita och upplevelserna av skolformen skiljer sig, allt från himmel till helvete.
   Boken här är intressant just för att den komplicerar den enkla bilden och påminner oss om att alltid söka lite djupare, också när allt verkar entydigt.