GW blir genomlyst

För alla de som älskar GW är det här väldigt kul läsning. Och varje vecka bänkar sig en och en halv miljon tittare framför tv-programmet "Veckans brott" för att se professor Leif GW Persson muttrande servera en av sina många oneliners. Han älskas av tittarna.
   Om det han säger är sant eller påhitt vet bara han själv. Leif GW Persson har blivit en man som målar bilden av sig själv utan att möta några invändningar.
   I boken " Fenomenet GW" försöker journalisten Lars Ragnar Forssberg förstå inte bara människan GW utan framför allt hur han har kunnat bli den ikon han är idag. Inte sedan Astrid Lindgrens eller Tage Danielssons dagar har vi haft en person som sägs sitta inne med så många svar på så många frågor. Hur blev det så?
    Boken undersöker också Leif GW Perssons komplicerade förhållande till modern, hans strävan efter status och pengar, samt det faktum att han betraktar jakt som mord men ändå fortsätter jaga.
Fenomenet GW är ingen biografi utan en berättelse om en människa som saknar motstycke i svensk offentlighet.
   Läste nyss att GW håller på att skriva på en fortsättning på självbiografisk "Gustavs grabb". Det blir läsning av "bara hemvete" det.

Vinterns mörkertid

Lars Pettersson har varit filmare innan han blev författare. Han är väldigt bra på att måla bilder med ord. " Mörkertid" är hans tredje thriller från landet långt upp i norr, en isande berättelse om konflikter och motsättningar i ett litet samhälle norr om polcirkeln dit vintersolen aldrig når.
    Det är mörkertid i berättelsen. Den månad då solen inte når upp över horisonten. Man kan ana att den finns där, eftersom molnen i öster färgas röda. Dagsljuset blir bara till några få blå timmar.
   I ett skyddsrum på Esranges raketskjutfält gör Nils Mattis ett obehagligt fynd: en människas kropp, bestialiskt styckad. Det faktum att han själv just tjuvskjutit en älg i området håller honom från att kontakta polisen, vilket väcker misstankar när polisen ändå upptäcker att han varit där. Återigen får åklagare Anna Magnusson rycka in och försvara familjen.
     På polishuset nere i Kiruna försöker Melker Grundström, vikarierande kommissarie från Storuman, ta ställning till det problem med renstölder som den lokala polisen år efter år slingrat sig undan. Nu ska han dessutom ta hand om utredningen av den döde i skyddsrummet. Melker använder de korta dagarna till att försöka reda ut vem den döde egentligen är och varför han blivit mördad på ett så brutalt sätt.
     När han äntligen tror att han lyckats identifiera mannen, kompliceras situationen betydligt av att man hittar den döde från skyddsrummet en gång till. Den här gången ligger han på golvet i sin egen lägenhet, skjuten i huvudet med ett grovkalibrigt vapen....

Saras snabba favoriter

 Nu är uppföljaren till Sara Begners succékokboken Veckans favoriter här - "Mera veckans favoriter"

heter den och alla rätter går att laga på en halvtimme. Rätterna i den här samlingen har Begner lagat hemma med familjen så det är ingen "teorimat" hon beskriver. Med rätt knep och lite planering av inköpen går det lätt att laga god och variationsrik middag på under en halvtimme.
    I Mera veckans favoriter finns allt som gör vardagsmaten mer lättlagad: tydliga och temabaserade kapitel, tips på inköpslistor, smarta veckomatsedlar, allt i en form-recept, smarriga soppor, matiga sallader, middagar som blir matlåda nästa dag. Här finns också ett kapitel med enkla, barnanpassade recept som tillåter en stunds vila på soffan medan ungarna lagar middagen.
   För visst är det så att vissa helger kan det vara supermysigt att göra långkok och storbak och att vistas i köket i timmar. Men ärligt talat består livet till 70 procent av vardagar och när alla kommer hem från jobb, skola och dagis och är trötta och hungriga måste det gå fort  och oftast är det ont om kreativa idéer. Därför är det bra att veta att snabbt lagad mat inte är dålig mat.
    Boken är dessutom fullspäckad med små, lätt geniala kocktips som höjer såväl lägstanivån som högstanivån på matlagningen.Fint illustrerad är boken också. En riktig vitamininjektion i vinterköket.

Vitala gamla romare

Antikens Rom är viktigt. Det tycker världskända brittiska antikforskaren Mary Beard  I nyutkomna "SPQR - historien om det antika Rom"  finns berättelsen om imperiet, erövringarna, grymheterna och överdrifterna de som fortfarande ger oss en måttstock för vårt samhälle. Och än idag är de romerska idealen när det gäller medborgarskap, säkerhet och individens rättigheter samhälleliga rättesnören.
   "Vi gör oss själva en björntjänst om vi inte tar romarna på allvar" skriver hon.
    Hon tittar på Roms historia från en ny synvinkel.  Inte bara på dess förbluffande utveckling från en obetydlig by i Mellanitalien till en supermakt, men också på hur romarna såg sig själva och sina bedrifter, och varför de fortfarande är viktiga för oss. Vi följer tusen år av historia, där nytt ljus kastas över det välkända, från slaveri till rinnande vatten, och där demokrati, religionskonflikter, social rörlighet och ekonomiskt utnyttjande utforskas inom det stora sammanhang som är romarriket. Detta är en uttömmande och klargörande historia över det antika Rom.Genom hela berättelsen punkteras myter och missförstånd så att man tydligare ser vad det antika Rom var. För perioden är omvittnat svår att överblicka. Man kan bara kasta ett öga på den digra litteraturlista som Beard sammanställt för att inse det. Förkortningen SPQR är en devis för
 Rom, Senatus Populusque Romanus, (Senaten och det romerska folket).

För Beard är den klassiska antiken levande och vid bästa hälsa och hon har gåvan att kunna visa precis varför de klassiska texterna fortfarande är värda att diskutera. Och hon gör det med stilistisk elegans och brittisk humor. Det ligger någonting i vad en brittisk recensent skrev om boken: "Om de hade haft Mary Beard på sin sida när det begav sig skulle romarna fortfarande ha sitt imperium kvar."

En stark tjejroman

  Johanna Thydell  skriver  ungdomsromaner som är mitt i prick, som Augustvinnande "I taket lyser stjärnorna".

    Med den tidiga vårbokfloden kommer hennes nya roman, "(M)ornoitologen" som har Moa i centrum. Och Moa har det utmärkt, tack så mycket. Hon bor med sin pappa, pappas fru Susanne och sin älskade lillebror Lucas. Sedan finns vapendragaren och bästa vännen Otto. Livet leker, himlen är blå. Men Moas mamma Hedvig försvann utan ett spår när Moa var två år gammal, men det är inte direkt något Moa går och grubblar över. En dag berättar hennes pappa att Hedvig har hört av sig.

   Att Moas försvunna morsa vill hux flux träffa Moa, men aldrig i livet att hon tänker skutta in i en famn som försvann för fjorton år sedan. Det vore visserligen bra med en förklaring. Men Hedvig ska inte få inbilla sig att Moa vill ha något med henne att göra. Ett möte ska det bli, inget mer. Så hon kan skälla ut mamman åtminstone. Men det blir inte som Moa tänkt sig, börjar man slira på sanningen kan det gå hur som helst.

    Johanna Thydell har skrivit ännu en ungdomsroman som är originell, fräck, förtvivlat sorglig och förtvivlat rolig på samma gång. Hon fångar med absolut tonsäkerhet både språk och känslokast hos ungdomar som befinner sig på skarven mellan barn och vuxen.

Om djuret i människan

   Många klagar på att Joyce Carol Oates skriver för tjocka romaner, och det gör hon ibland. Nen "Djur" är en liten roman på 150 sidor drygt och som så ofta handlar det om unga kvinnor.
    Det är 70-tal och på ett välkänt kvinnocollage läser Gillian litteratur för sin lärare Andre Harrow. Harrow, som har en djurisk fängslande personlighet och alla flickorna är förälskade i honom. Så är också Gillian, men de andra flickorna är ovetande om att hon faktiskt har en sexuell relation med läraren och hans karismatiska hustru Dorcas.
    Under terminen jagas en pyroman och flickorna sneglar misstänktsamt på varandra. Ju längre tiden går och pyromanen går fri, blir stämningen allt spändare. Men plötsligt inträffar något som förändrar allt. Och Oates vet precis allt om unga kvinnors fräckhet och förslagenhet.DEn här romanen, som kom på svenska 2006, förtjänar en nyutgåvqa i pocket. Nu får man bara tag på den via bibban eller second hand.

Skärvor av historia

Nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok var Elisabeth Åsbrinks essäsamling "1947" där storpolitik blandas med vardagliga händelser under ett år i världshistorien. På en njutbar prosa lotsas läsaren genom ett till synes obetydligt år med en svart historia och långa skuggor över kommande epoker. Frågan är om året som börjat nu, 70 år senare, blir en liknande markör.
    1947 är allt i rörelse. Allt kan fortfarande bli annorlunda. Den 10 februari tecknas fredsfördraget i Paris. Det andra världskriget är härmed slut. Samtidigt arbetar Europas fascister och nazister målmedvetet med att samla sig igen efter det stora nederlaget. En kommitté får fyra månader på sig att lösa Palestinaproblemet. Christian Dior presenterar sin första kollektion, The New Look. FN:s mänskliga rättigheter ska formuleras, bara några få känner till begreppet folkmord. Sonen till en egyptisk urmakare, Hasan al-Banna, önskar vrida tiden mot islam. Han inför den plan som fortfarande är jihadisternas ideal.

   Av de här till synes disparata händelser har Åsbrink skrivit fram berättelsen om en värld som på gott och ont börjar ta form, där idéer om demokrati och medbestämmande föds och dör i samma stund, där en gammal ordning faller och en ny tar vid. Vår tid nu.
   Avsnitten är korta, som skärvor i en mosaik, som bit för bit bygger upp bilden av livet efter kriget. Alla de sönderslagna människorna och länderna formar en litterär helhet som ger en bra överblick.  Men Åsbrink tar det ett steg vidare, in i det personliga, och om sin egen judiska släkts öde under krigsåren. Med det gör hon en historisk översikt till något som är personligt förankrat, direkt gripande.En faktabok med skönlitterär framtoning och på alla vis en läsvärd bok, inte minst för oss som hör till årgång 47.

Dylanman som ghostar

Språktidningen, som i år kan fira 10-årsjubileum, har kommit med årets första nummer. Ett populärt nummer som innehåller en förteckning över årets nyord i svenskan. En del stannar kanske medan andra nöts bort av tidens tand. Själv tycker jag att det finn många fåniga kandidater i år som mukbang, paddeltennis och fomo. Varför inte använda adekvat svenska i stället, som finansminister Sträng undrade i en grå forntid.
   Men visst finns det bra ord också, som Dylanman om en som beundrar Nobelpristagaren och anser sig förstå honom. Och så har man enlång intervju med en sådan mani numret, Mikael Wiehe, som översatt en del av Dylans texter till svenska.Och verbet ghosta, att göra slut genom att försvinna som ett spöke, är bra.
   Här finns också en intressant artikel om ordet ras, som en del tycker vi borde använda mer efter allt tal om rasism medan andra tycker det inte ska användas alls eftersom man inte kan tala om mänskliga raser. Bara om hästar och hundar ska man tala om ras.
   Det är bara en liten del av innehållet, själv läser jag alltid med intresse de frågor och svar som finns i tidningens bakvagn.

Kallvinter i Québec

 Louise Penny är kanadensiska och skriver utsökt bra om sina miljöer. Förlaget Modernista ger ut hennes deckare på svenska. Hennes deckarserie - som fått henne att kallas en modern Agatha Christie, vilket är orättvist mot båda - utspelar sig i Québec med kriminalkommissarie Armand Gamache som huvudperson.
   Den sjätte boken i serien är "Begrav dina döda". Nu är det Vinterkarneval i Québec, bittert kallt och obeskrivligt vackert. Kriminalkommissarie Armand Gamache har kommit hit, inte för att delta i festligheterna, utan för att återhämta sig från en utredning som gått fruktansvärt fel. Men i den skenbara tryggheten inom det brittiska Litterära & Historiska sällskapet har ett mord begåtts. Augustin Renaud, en excentrisk historiker som ägnat sitt forskarliv åt att söka efter kvarlevorna av Québecs grundare, Samuel de Champlain, har hittats mördad.
  Samtidigt får Gamache oroväckande brev från samhället Three Pines, där den omtyckte bistroägaren Olivier nyligen dömdes för mord. "Det går inte ihop.Han gjorde det inte", skriver Oliviers partner varenda dag.
   När det förflutna och nuet kolliderar måste Gamache återuppleva en fruktansvärd händelse från sitt eget förflutna innan han kan börja begrava sina döda. En mycket bra vintrig deckare.

Svensk slavhandel

 Nej, slavhandel är väl inget man förknippar med svensk historia och inget man talar om speciellt gärna. Men ändå fanns den där och historikern Holger Weiss reder ut hur den var organiserad i "Slavhandel och slaveri under svensk flagg". Det handlar om åren 1770 till 1847.
   I slutet av 1700-talet började man inom vissa kretsar i Sverige nära drömmen om att göra landet till en kolonialmakt. Gustav III lyckades 1784 förhandla till sig en ö i Västindien av Frankrike – Saint-Barthélemy. Även om ön inte lämpade sig för plantagejordbruk, gjorde svenskarna den till en frihamn som blev en viktig knutpunkt för slavhandeln till och inom Västindien. Samtidigt drevs näringarna på ön med slavarbetskraft.
    Att Sverige var delaktigt i slavhandeln under sent 1700-tal och början av 1800-talet har länge varit ganska okänt. Utifrån ett brett källmaterial tecknar historikern Holger Weiss en bild av hur Sverige blev en del av slavhandeln och hur slaveriet på Saint-Barthélemy såg ut.
  Boken är gediget dokumenterad och inte till alla delar lättläst men den belyser en okänd del av historien på ett förtjänstfullt sätt. Det är Svenska litteratursällskapet i Finland som ger ut boken.

Njutbar nobelpristagare

  Nobelpristagaren Patrick Modiano är en njutbar författare och att Norstedts nu ger ut hans roman "Villa Triste" från 1975 är riktigt bra. Boken brukar räknas som en av hans viktigaste romaner, levandegör på ett förföriskt sätt frågor om förlorad ungdom, identitetssökande och tidens oberäknelighet. Romanen torde ha verklighetsbakgrund i fråga om miljön, Modiano och hans bror var under kriget skickade till lugnet vid den schweiziska gränsen.
  Det handlar om Victor Chmara som arton år gammal sin tillflykt till en liten bad- och kurort vid schweiziska gränsen för att undkomma militärtjänsten och Algerietkriget. Flera år senare återvänder han till platsen och börjar då minnas den lyckliga tid då han " gjorde sin debut i livet". Han minns sommarnätterna i Villa Triste, den nyckfulle René Meinthe, skådespelerskan Yvonne Jacquet och hennes Grand danois, de vådliga färderna i Meinthes sportbil och kvällarna på Casinot.
  Vad man fäster sig vid är de sparsmakade personteckningarna och omsorgen om detaljer som får en hel tid att leva upp så att det blir "något av det mest raffinerade som den nutida romankonsten har att uppvisa." som Horace Engdahl skriver i förordet.

Om finnjävlarna

I antologin "Finnjävlar" berättar ett femtontal sverigefinnar om klass och klassresor, identitet, diskriminering och motstånd. Om stolthet, skam och kampen för självkänsla.Och om ett Sverige som var långt ifrån dagens politiskt korrekta landskap där alla har rätten att känna sig kränkt.
   Det handlar om mammor och pappor som dött i förtid. Om lärare som skrattar åt ditt uttal. Om känslan av att vara utanför. Om att vara varken finne eller svensk – eller både och.
   Svenska rasbiologer stämplade förr finnen som lägre stående. Finnar i Sverige har kallats ”det sämsta element, som från främmande land tillföres Sverige”. Språket har förbjudits och stereotyper och fördomar om finnar är fortfarande vitt spridda.Tål inte brännvin och slåss med kniv är de vanligaste.
Idag bor långt över en halv miljon med finsk bakgrund i Sverige. Krigsbarn, arbetskraftsinvandrare, finska romer, tornedalingar, finlandssvenskar, svensk-finsk-irakier. Barn och barnbarn. Boken handlar om etnologi och historia, om det privata och om att utmana fördomarna och ta sig rätten till sitt språk och sin historia.
Bland de medverkande finns författare som Susanna Alakoski, Eija Hetekivi Olsson, Mats Kolmisoppi och Zac O'Yeah.

Pastor Viveka igen

   "Pastor Viveka och hundraårsjubileet" är Annette Haalands andra deckare om frikyrkopastorn i idylliska Gamla Enskede. Fast är det så idylliskt egentligen?
   Det har blivit dags att fira Gamla Enskedes hundraårsjubileum, något som alla tycker bör ske på den årliga julmarknaden. I övrigt har medlemmarna i jubileumskommittén olika åsikter om hur det ska gå till.
   De bakande tanterna i kyrkan är till exempel arga på paret i den stora villan på kullen som de tycker försöker ta över jubileet genom att vilja sponsra allt och bjuda alla på mat och kaffe. ”Vem ska i då komma till vårt kafé?” undrar Selma och Viola. Pastor Viveka måste navigera sig fram genom allt detta, samtidigt som hon går på kurs för att lära sig att uttrycka sina känslor på ett nyanserat och balanserat sätt. Hon har också bekymmer med en veckopendlande man, en obstinat tonårsdotter, ansvar för en fryst laxforell som en av tanterna har vunnit på lotteri samt sina egna existentiella funderingar och tvivel. Som om inte det räckte inträffar snart ett nytt, förbryllande mord i kyrkans närhet.
  Boken blir en hyllning till det enkla kollektiva, de vardagliga människorna med de stora tankarna. Det är charmigt och samtidig djupsinnigt. Pastpr Viveka kommer säkert igen.